Min son kommer att hata mig….
Min son kommer antagligen att hata mig när han inser att jag har lagat hans termobyxor med en bordduk.
Helvete vad jag satt och bråkade med symaskinen igår. Och nålarna! Vassa är dom, såna där nålar.
Längst ner på byxbenet, ungefär från knäet och ner till foten, på insidan, hade hela yttertyget liksom gått upp i rök. Det var bara vadd. Och där skulle jag ju lappa, först och främst.
Jag rotade efter något att lappa med och hittade tillslut en grå stuvbit av en vaxduk.
Nu är ju inte jag den skarpaste kniven i lådan när det gäller att sy. Kan inte skryta med det alls.
Efter x antal timmar hade jag fått dit lappjäveln. Kanske inte sååå himla snyggt… men ändå…
….så vek jag ihop dom dära täckbyxorna fint, packade ner dom i sonens väska och berättade i morse att mamma har lagat täckbyxorna, men vi ska köpa nya i allafall, bara jag hittar några.
Så han vet det…
Så…. förlåt mina barn. Er mamma är verkligen kass på att sy.
EFTERLYSNING: Jag har kollat igenom alla webbshoppar jag kan tänka mig efter täckbyxor i storlek 134, till ett rimligt pris. Men det är slut överallt! Jag hittade inga i affärerna igår och nu är jag desperat. Även om jag lyckades laga ungarnas byxor lite hjälpligt igår så är det bara en tidsfråga innan dom går sönder igen.
Så, har du ett eller två par täckbyxor i storlek 134 att avvara (till en kille och en tjej)? JAG KÖPER DOM AV DIG! Eller vet du var jag kan beställa?
Tankar från mumari.com kl 8:09Psst, Jesus!
Mitt i Loke-stressen kom en man fram till oss i Gränby Centrum.
Han räckte fram ett litet häfte; ”Här är en gåva till er”.
Jag ryckte åt mig häftet och började bläddra.
FÅR man gå och dela ut sånt här hur som helst?
En sjuk jävla hitte-på-saga med hot och skrämsel.
Vad då mina synder? Ja jag gifte mig när min yngsta var 5 månader, hej och hå, synd och skam, jag tror jag bestämt ska hävda jungfrufödslar och Tulo mellan knäna i alle fall. Kanske jag blir förlåten?
Vad är det att bli förlåten för? Varför har jag syndat? För att jag gett liv åt tre fina barn?
Psst, Jesus: det är två olika pappor till mina barn också.
Psst nr. 2: Det här vara bara ett exempel, en synd i mängden.
*klicka*
Hrrm… nu undrar jag om inte mitt wp-konto är kapat, bilden i inlägget sparade jag först som ”syndat.jpg”. Gick inte att ladda upp. Döpte om den till ”jesus.jpg”. Funkade.
Tankar från mumari.com kl 8:07Varför jag rastade mitt barn i Gränby
Jo men jag hade ett riktigt ärende idag när jag bestämde mig för att rasta Loke i Gränby Centrum. Det hade jag faktiskt.
Täckbyxor. TÄCKBYXOR till Ellen och Alfred eftersom dom båda har haft sönder sina.
Tror ni att det är vinter i Mumaribo? Tror ni att det finns ett endaste par täckbyxor kvar i butikerna? Va-va-va?
Nej just precis, det fanns det ju faktiskt inte. Eller jo, jag ljuger lite. Det fanns ett par som kostade ungefär runt 700 spänn, och då skulle jag ha två par, 1400 spänn. Nä-nä-nä-nä, se det blev jag för snål för. Fram med symaskinen bara!
Någonstans mellan det att jag hotade Loke med att han inte skulle få åka rulltrappa om han inte kunde ta det lugnt och att jag höll på att dö av värmeslag och tog av mig jackan, hittade jag en Star Wars-Tshirt. Med Han Soooolo på!
Det tillhör ju nödvändig info att veta om Mumari; Jag har varit besatt av Star Wars, ända sen jag var pytteliten. Och Han Solo är min idol. Då kan väl en idiot räkna ut att jag blev tvungen att köpa tishan?
Annan mer eller mindre nödvändig info om Mumari, är att jag är rätt besatt av att hitta kaffe i typ tepåsar. Så man kan göra sig en kopp kaffe direkt i koppen och det är ändå riktigt kaffe. Förstår ni?
Jag hittar ju aldrig dom där påsarna. Ska det vara så svårt?
På Indiska hittade jag däremot en fin tekula, så jag köpte den för att testa med kokkaffe i.
Och det har jag minsann gjort också. Jag har ännu inte bestämt mig för vad jag tyckte om resultatet. Lite för svagt, men låter man det dra för länge blir det ju kallt?
Jag skulle behöva ett kaffe med grova korn som avger mycket smak, fort. Finns det?
Jag är ingen hejare på kaffe, jag dricker snabbkaffe annars.
Nu ska jag, mätt efter en hitte-på-gryta dra fram symaskinen och försöka laga de där förbannade täckbyxorna.
…jag hade etta i syslöjd.
Och ja, så gammal är jag att jag hade sifferbetyg i skolan.
Kan man limma ihop revorna i byxorna med superlim? Det ska ju vara så starkt att man kan lyfta en bil med det!
Tankar från mumari.com kl 7:14*Videoblogg* Shoppa med Mumari
Tack Mia för en härlig dag ;) Nu ska jag kolla i mina påsar och se efter vad jag lyckades rafsa åt mig!
(videokvaliteten förbättras om en stund, skyll på youtube)
aldrig har väl….
…och aldrig har väl tretton minusgrader känts så kallt som idag när jag fick panikskrapa bilrutorna utan vantar med en skitbillig Bolmen handduksdhängare från Ikea som jag köpte för hundra år sedan och aldrig satte upp.
Tassar i min säng
…på natten kommer han tassande, med snuttetrasan i handen.
Går som i sömnen till min säng och bäddar ner sig under mitt täcke.
Resten av natten har jag varma barnfötter mot min rygg, som magnetfötter som famlande följer efter mig så fort jag rör på mig.
Som för att försäkra sig om att jag är kvar.
Och jag tycker att det är mysigt.
.
.
.
.
.
.
.
Tankar från mumari.com kl 6:52Ibland sker mirakel i Mumaribo *videoblogg*
…det var nog ett år sen sist jag bakade, nu kan jag vänta ett år till med gott samvete.
Tankar från mumari.com kl 2:50Om att skämmas kollektivt
God morgon!
Jaha, nu är istiden tillbaka igen? Så förvånad jag blev när jag såg att det var -17 grader nu på morgonen, vid huset. Nere vid djuren brukar det alltid vara ungefär tre grader kallare trots att det bara är 50 meter från huset.
Så länge det inte går ner mot 25-30 minusgrader så gör det inte så mycket. Man ser på en gång hur mycket vackrare allt blir ute när det blir kallare!
Igår kväll tittade jag och barnen på melodifestivalen. Och jag skämdes, jag tror jag skämdes lite med hela Sverige. Kommer jag ihåg hur en enda låt lät? Är det inte det som är halva grejen med schlager, att låtarna skoningslöst ska etsa sig fast på hjärnan?
Sen svor jag en liten ramsa över Christine Meltzer, som med en Bolibompadialekt vrålade ut ordet KÅTA (som i same) och fnissade, och skrek det igen och och gjorde en grej av det så jag hörde mina barn tissla med varandra: ”Kåta? Vet du vad det är Alfred?”
Tack Christine, jag är inte bekväm med Blommor och Bin.
(Jag tyckte det räckte med Lokes frågor igår om kalven som sov i kossans mage och sen kom ut. -Var? Hur kom den in där mamma?)
-Christine, tala som man gör till ett barn nu!? Jeeez så överspänt, vad går hon på?
Och varför skäms jag så grymt när det är hon som är pinsam?
Inte helt överraskande bestod melodifestivalen av enbart kassa låtar, märkliga (avsaknade) kläder och pinsamheter. Antagligen kommer jag sitta och skämmas framför tv:n nästa lördag också, för att Dolph Lundgren kunde bjuda på sina machoegenskaper och gjorde programmet lite underhållande i alla fall :)
Annars kan jag bara konstatera att jag hatar ”schlager”, även detta år.
Läsarna: Ola vinner Läsarna: Du är fem plus, Dolph! Läsarna: Han var bäst i kväll! 
Salem Al Fakir och Ola direkt till Globen Melodifestivalen: betyg på kvällens låtar Jenny Silver kom sist Mars attacks, eller? ’Nu kan jag inte gömma mig’ – Jessica Andersson pressad av låten
Tankar från mumari.com kl 8:49
In the ghetto
Baka skulle jag göra idag.
Jo, det är säkert det, det var nog ett år sen sist. Kom till och med ihåg att köpa jäst.
Men en tur ner till djuren fick mig att sadla om till barnmorska i stället. Eller ja, nästan i alla fall, en ko klarar ju i bästa fall av att kalva själv.
Samtidigt spelas Elvis på hög volym utanför, någonstans ifrån, tänk på att vi bor i skogen, jag tycker därför att det konstigt när det rätt var det är skrålar Elvismusik från ungefär ingenstans.
Snö började falla från ovan och jag bad en liten bön om att kalven skulle slippa födas till tonerna av ”In the Ghetto”….
As the snow flies
On a cold and gray Chicago mornin’
A poor little baby child is born
In the ghetto
And his mama cries …
Vi slapp In the Ghetto och jag såg imponerat på hur man krystar ut en bäbis på tre sekunder utan att skrika. Fantastiskt.
Annars är låten en av de vackraste!
…and repeat
…för det är inte så lätt när en treåring trilskas. När han liksom skriker ”Jag viller inteeee!!” och hakar upp sig: ”Jag viller inteeee-Jag viller inteeee-Jag viller inteeee”.
Och så ska man försöka få på honom kläder, och det går ungefär lika bra som att hälla slime i en nätkasse. (Då kan man lätt börja fundera på att använda barnet till en utlottning på bloggen, som en vinst i träningssyfte till gravida alternativt som en tankeställare till folk som planerar att bli gravida.)
Att sen ha med samma barn in på affären är ju ett lotteri bara det i sig. Man vet liksom aldrig vad man kommer hem med. För min koordinationsfårmåga har ju inte direkt förbättrats sen jag fick barn, så fort jag kliver in på affären blir min mentala lista på vad som skulle handlas som bortblåst. Och den riktiga listan, papperslistan, blev ett pappersflygplan vikt av 8-åriga händer och flög iväg strax innan avfärd mot affären.
Det är då jag slänger ner blandad kompott av bröd och köttfärs och glödlampor och surkål och en mängd varor med röda prislappar på i vagnen. Och det jag funderar mest på är om min treåring lätt påverkas av reklam på tv:en?
Och sen när vi kommer hem och jag packar upp varorna och barnen frågar vad vi ska äta till middag, blir jag tvungen att svara att jag faktiskt inte har en aning men att jag är glad att jag inte glömde treåringen i affären i alla fall.
Så, vad ska vi äta?
Tankar från mumari.com kl 1:45Om att göra sin dotter ledsen…
Jo, den där filmen jag och barnen såg igår, Marley & jag, jag hade faktiskt en tanke med att jag tittade på den tillsammans med mina barn.
Dumper är Marley, det förklarade jag ganska ingående i det här inlägget.
Dumper är alltså en ganska jobbig hund.
Det gör att barnen kan bli väldigt trötta på honom, han är alltid med, han är i vägen, han låter, han nästan äter upp dom med sin gränslösa kärlek.
Och det resulterar ofta i irritation hos barnen, sura röster; ”Dumper, gååååå….” , och ofta ganska oförtjänt.
Därför tänkte jag som den pedagogiska mamma jag är att barnen skulle känna igen Dumper i filmen och få sig en tankeställare, kanske dom skulle känna efter och komma på hur mycket dom faktiskt älskar honom.
Kanske jag inte hade räknat med de otroligt starka känslorna hos min snart 10-åriga dotter.
Hade jag vetat att hon skulle reagera så mycket hade jag kanske inte visat filmen, jag vet inte.
Ellen grät på slutet i filmen så hela barnet skakade, långt efter filmen. Vi pratade länge och jag förstod att effekten blev vad jag hade hoppats på, men hundra gånger starkare.
Jag önskade ju inte se min dotter så uppriven, det var inte riktigt meningen och jag kände mig fruktansvärd.
Samtidigt, när vi hade pratat om det, så kände jag ändå att filmen hade fyllt sitt syfte, på ett bra sätt. Ellen ville väldigt gärna ha Dumper sova hos sig på natten sedan, jag talade om för henne att det inte är nödvändigt, Dumper älskar alltid oss, och han vet att vi älskar honom, vi måste bara tänka på att han är speciell, en pain in the ass, kan man säga. Men vi älskar honom ändå och får inte glömma att visa honom det.
Nu kan jag nästan ge mig tusan på att Dumper ligger och läser min blogg om nätterna, att han har läst min kärleksförklaring till honom. För han har tagit sin självklara plats i soffan bredvid mig, med huvudet i mitt knä, hela tiden.
Och jag har inte mage att säga åt honom att gå ner….
…älskar, älskar, älskar sovmorgon!
…älskar, älskar, älskar sovmorgon!
Men för att man inte ska bli allt för jävla bortskämd och få njuta onödigt mycket för att det är helg, så klev jag upp klockan 6 i alla fall.
Känslan av att det ändock är helg får jag genom att vara lite extra hemmasunkig, gå runt i mannens långkalsonger och en urtvättad t-shirt alá white trash.
Nu; för starkt kaffe och en Ipren.
Jag visste att jag hade en djupare tanke igår när jag valde att ställa baginboxvinet i fothöjd i kylskåpet istället för i ögonhöjd.
Så obeskrivligt obehagligt det hade varit att tvingas säga god morgon till Chapel Hill när jag egentligen bara skulle ha räknat med mjölken till kaffet.
Var är det loppis idag då?
Tankar från mumari.com kl 7:28Om att älska en jobbig hund
Jag och barnen tittar på filmen ”Marley och jag”. Har ni sett den?
Jag överdriver inte när jag säger att Marley är Dumper. Jag tror att vi har gått igenom varenda scen utom slutscenerna i filmen med Dumper.
Mycket finns arkiverat här i bloggen, alla hans hyss och sattyg, de gånger man är 1 sekund ifrån att klicka på ”godkänn annons” på Blocket och rea ut hunden.
Första året kunde vi inte lämna hunden ensam i ett möblerat rum längre än 10 minuter. Dumper kan mala sönder precis vad som helst med sin supermun och hans supermage skulle kunna smälta en pansarvagn.
Dumper har ätit upp flera mobiltelefoner, fjärrkontroller, glasögon, soffor, skor (men det känns normalt att hundar gör). En gång hade han fått tag i husses arbetsjacka, typ lurvig helly hansen, och slitit sönder den i centimeterstora bitar, endast mudden var hel.
Varje gång vi varit och handlat utan Dumper spanade jag oroligt mot fönstren i vardagsrummet när vi kom hem. Satt gardinerna kvar? Stod blomkrukorna kvar? Skulle soffan vara hel? Oftast så slog mina farhågor in..
Normalt folk hade nog inte behållit en hund som Dumper, dom hade gett upp efter ett halvår, det går nog inte att föreställa sig….
Men hans kärlek och glädje vägde alltid över.
Vi valde att kastrera Dumper tidigt, just för att han var en så intensivt jobbig hund som han var. Veterinären konstaterade att Dumper var en blandras, med ett typiskt blandras-fel i huvudet. Dum i huvudet helt enkelt. Därför blev jag erbjuden en spruta som skulle göra att Dumper somnade in för gott, i stället för den sprutan som skulle väcka honom ur narkosen.
Det var fruktansvärt att höra en professionell veterinär säga något sådant om min hund.
För hur man än vrider och vänder på Dumpers och våra problem, så har han aldrig varit elak eller arg. Han älskar oss, han älskar livet. Han har bara lite svårt att behärska sin glädje.
Idag är Dumper fyra år, och han har lugnat ner sig avsevärt. Han tuggar inte längre sönder saker på löpande band. Okej, det händer fortfarande, det gör det, men inte ofta.
För två år sedan skaffade vi en fru till Dumper, hemlösa Gizmo från Irland. Och en bit av vår älskade hund blev hel.
Dumper kommer alltid att vara annorlunda, och han får vara det. Hundpsykologer har föreslagit att han har någon bokstavsdiagnos. Och varför skulle inte hundar kunna ha det?
Vi accepterar vår Dumper som han är, även om det har funnits stunder när Loke var liten och blev omkullsprungen pruttonhundra gånger om dagen, eller väckt stup i kvarten av Dumpers skällande, som jag nästan på riktigt ville göra mig av med hunden.
Men man man gör inte så.
Mycket har vi anpassat efter Dumper, och han har vuxit upp till den älskade familjehund han är idag.
Fortfarande med sina tokryck, fortfarande skällig när saker inte är som det brukar, men det är sån han är.
Jag har så många historier om Dumper, men nu kom jag ifrån vad jag började skriva om, filmen, Marley och jag.
Och jag antar att det jag skulle komma till var att jag blir så starkt berörd av den filmen, för att den handlar nästan om min hund och min familj.
Jag har aldrig grinat så mycket till någon annan film och slutscenerna när Marley blir gammal gör att det bara knyter sig i mitt hjärta.
Ibland, så händer det att vår Dumper är en vanlig hund, en hund som alla andra, som äter hundmat, skiter och sover. Då blir jag så rädd, då tror jag att han är sjuk, för Dumper är ingen vanlig hund.
Den dagen Dumper försvinner ur våra liv, lämnar han plats för 10 hundar.
Så jag älskar den hunden.… så mycket att mina ögon tåras när jag skriver det här….
…det finns nog ingen kärlek som är mer villkorslös än den du får från din hund.
Tankar från mumari.com kl 7:44Klätt ut mig
- Duscha √
- Klä ut sig till människa igen?
- Hämta barn
- Åka till byn och handla
- Gå på Bolaget
Det är visst fredag idag!
Saker jag har skrattat högt åt idag:
När man minst anar det och lite för sällan så kommer han med en klockren, eller så är det min brist på socialt umgänge och humor som gör det. Skaffa Twitter och följ honom anyway!
Nu måste jag åka!
Tankar från mumari.com kl 3:03…vissa dagar
….vissa dagar så klaffar det inte.
Och jag häller välling i kaffekoppen i stället för snabbkaffe och hundarna har stulit min frukost och jag går ut för att starta bil med en decimeter snö på och glömmer bort att jag stängde av den med vindrutetorkarna på och när jag kommer ut nästa gång för att köra ungarna till bussen har torkarna fått råttsvansar och jag går barfota i gympadojjor och får snö i hela skorna.
Sådana mornar kan det även tänkas att jag skriver världens längsta mening och hade jag gått i skolan hade jag fått etta i svenska för jag är så gammal att jag hade sifferbetyg och kan uppenbarligen inte skriva.
Får man säga ”subba” till folk man tvingas prata med en sån här morgon?
Nähe, vilken tur då att jag har en viss självbehärskning kvar.
JO, och kolla i vänstra menyn, jag har lagt till en sån där Google FriendConnect. Vill du bli min vän?
Tankar från mumari.com kl 8:04Vad är en bal på slottet?
…och så var allt som vanligt i Mumaribo igen.
Vad är en bal på slottet?
Mu minglar dubbelt
Snälla Deeped mailade nyss bilder från galan igår. Jo för det är klart att en ego Mu fastnar på kort ;)
Den där drickan har jag allt kvar i handväskan, den hade jag glömt bort att jag fick! Eller tog? Eller what ever. Petitesser.
Tack Deep för korten, det var så roligt att träffa dig :)
I will blog this….
Ni anar inte hur grymt ledsen jag blev på mig själv för att jag hade glömt batteriet till kameran hemma. På väg från PUBhuset till Nalen gick vi förbi Elgiganten.
Klockan var 7 minuter över 7. Dörrarna var öppna. En biffig vakt stod i dörrhålet.
Jag gick dit, frågade om man fick gå in och köpa ett batteri.
Vakten svarade surt att det var stängt. Jag bönade och bad, berättade varför det var så in i helvete viktigt att jag fick köpa mitt batteri. Vakten surare och surare, ”Du, det finns folk här som inte vill annat än komma hem nån gång. Glöm det!”
-I will blog this, SMILE, sa jag surt och tänkte ta upp min kamera och föreviga ögonblicket.
FAIL
Inte fan klickade kameran?
SÅ JÄVLA TRÖTT PÅ DEN DÄRA STORSTADSMENTALITETEN.
Tankar från mumari.com kl 11:11Gala och galej på Stora Bloggpriset!
Det är ju inte för inte jag är född blond, lite ska väl jag lida för det också även om jag tappert försöker mörka det.
En extrem tidsoptimism igår gjorde att jag i slutändan hade en timme på mig att fixa lunch, hjälpa till att fodra korna, duscha och piffa till mig och packa väska och allt sånt igår. Sen var det dags att få skjuts av mannen till station i Uppsala för att sedan ta tåget till Stockholm och Stora Bloggpriset.
Jag hann, jag hoppade i princip på tåget mot Stockholm i farten. Kände mig något obekväm på tåget när jag ser att jag har halva hunden med mig på jackan.
Skickar mess till DVIJDVS: ”Hej, jag tror jag är i Stockholm snart, jag har glömt bort på vilket hotell vi skulle mötas”.
Får adressen, PUB-huset, jo just ja.
Jag frågar en dam vid på T-centralen om vägen dit, får en enkel beskrivning ”gå snett till vänster, sen ser du en gata, sväng två kvarter, blablabla…” *undrar om min frisyr blir förstörd av snöandet och om jag kommer klara av att gå i mina höga klackar och om Loke saknar mig tänker jag för mig själv medan tanten förklarar*
Jag tackar och går ut, tar till höger, funderar på vad tanten egentigen sa? Jag vänder, går lite åt andra hållet, snurrar runt, pratar med mig själv, tar en taxi istället. 3 minuter och en skrattande taxichaufför senare är jag framme.
Förkväll med DVIJDVS + familj och så småning om Abbes pappa med fru och Ulrica Good. Vilket härligt gäng! Och golvet skakade bara lite när Linda gick, inte alls så farligt.
Ett bloggfoto på en sådan träff är ju obligatoriskt, jag tar fram min kamera, men helvetet startar inte! För batteriet sitter inte i… jag har glömt det hemma!
Då vet ni att mitt helvete startar, för jag är halv utan min kamera.
Efter några fördrinkar går vi allihopa till Nalen, till det stora galejet! Jag är mäkta stolt över att jag klarade en kväll i mina superklackar.
Och jag träffade underbara Deeped och Stielli och Mymlan, twittervänner och bloggvänner. Och Tyskungen. Så roligt och annorlunda att träffa vänner man känner men ändå inte!
Prisutdelningen, jag hade röstat, bara i en kategori, Vardag och fritid. På Abbes pappa. Den kategorin kändes absolut viktigast att se utdelningen på. Och tänk, HAN VANN! Och oj vad jag tycker att han förtjänar det! Grattis Gunnar!
Jag hade faktiskt en underbart rolig kväll, jag kan ju bara jämföra med Veckorevyns galor som jag varit på, och den här smäller högre! Särskilt vad gäller stämningen. Vuxna, glada och trevliga människor.
Tack Fröjdh för inbjudan och tack alla vänner som gjorde min kväll!
Om någon av er har foton från kvällen där jag och vänner är inblandade så blir jag så glad så jag skulle kunna pussa era fötter om ni mailar dom till mig!
info (snabela) mumari.com
Jag tror inte tvklippet funkade på min blogg igår? Här har ni film från kvällen, Henrik Schyffert, ÄGER.
Live från Stora Bloggpriset
Se Aftonbladets Gala för Stora Bloggpriset live här på mumari.com :)
Eftersom jag ”framtidsbloggar” och redan är på galan (förhoppningsvis) så hoppas jag nu att koden till aftonbladet tv funkar!
Skål för det!
Tankar från mumari.com kl 7:50
